Nu samlas modden på trottoarerna. Brun, seg, slafsig. Smutsig, trist. Tänk att den vackra vita snön så snabbt förvandlas till den här sörjiga geggan. Över en natt bara. Från gnistrande kristaller till gråbrun sörja. Och det enda som krävs är några graders temperaturstigning.

Med alla mina krafter skjuter jag barnvagnen framför mig uppför backen. Tung som en pansarvagn klyver den vallar av snömodd och drivs framåt enbart av min viljekraft.

Fast den som sitter i vagnen och den som står på ståbrädan bekymras inte av mammans svettdroppar i nacken. Glatt mumsar den lille på ett äpple som han sedan ska hamstra på minst fram till fruktstunden om en timme. Ända tills någon ber honom spotta, när all smak är urtuggad för länge sedan och det bara är torrt skal som återstår. Då spottar han snällt och stoppar in nästa bit i munnen.

Inne på dagisgården står två små rödklädda tjejer och suger förnöjt på varsin isklump. Minns hur jag själv som barn – fast lite större än dagisbarnen – fick tvinga mig själv att inte stoppa snö i munnen. Det var ju så gott. Kallt och isigt smakade det. Friskt. Smälte direkt på tungan. Det var nog renare då. Tänker på de stora snövallarna som plogades ihop runt vändzonen utanför vårt hus. Ungarna på gatan grävde ut grottor i vallarna, och så satt vi där. Den där känslan av att vara inne i grottan var magisk. Bara vitt och kallt omkring. Ändå höll sig de små ivriga barnakropparna varma. Tills föräldrarna började ropa in barnen till middag.

Minns också hur jag älskade att ligga på rygg i en liten skog nära hemmet. Minns så väl känslan av förundran över de höga trädens kronor som långsamt och mäktigt vajade långt över mitt huvud. Hur molnen sakta flöt fram på himlen. Hur snöflingor mjukt singlade ner och landade i mitt nakna ansikte. Hur regndroppar ibland började falla. Jag minns ljudet av lätta droppar som träffade träd och mark. Vackert. Känslan av samhörighet med allt detta. Förunderlig var den känslan.