Betraktelser från tunnelbanan

Det blå ljuset är intensivt trots att solen nästan har gått ner i lila, rosa och orange dimslöjor bakom Söders taggiga siluett. Bara iskall kyla kan åstadkomma ett så kraftfullt och samtidigt milt ljus. Isen på vattnet ligger i krossade flak som om en osynlig jätte satt sin fot där – och i sista sekunden ångrat sig när insikten landade att isen inte håller för den tunga och klumpiga kroppen. Krossad som tjockt glassplitter täcker den det kalla svarta vatten som döljer sig därunder. De sista strålarna från den svaga solen försvinner hastigt. De rosa molnen skiftar i färg, som rörda av en konstnärs osynliga pensel, till lila och blått. Nu sänker sig ett tungt blått mörker över iskrosset. De mångskiftande reflexerna försvinner och kvar blir klumpiga gråsvarta klossar av is. Vassa. Vackra.